De moderna storstädernas betydelse minskar när digitaliseringen ökar. Framtiden finns i småorterna på landet, enligt Magdalena Pfaffl. I sin forskning kopplar hon ihop svensk glesbygd med kommande bosättningar på Mars.
Genom sin forskning om Mars hittade Magdalena Pfaffl hem till jorden. I dag vill hon lyfta fram att glesbygdens förlorare kan vara framtidens vinnare skriver Hallandspostens politisk redaktör Mattias Karlsson.
Nyss kom WSP i Sverige ut med sin rapport ”Regionernas kamp” som i samma väva mest är en kamp mellan stad och land från stadens perspektiv. Tyvärr visade sig rapporten, som enligt WSP:s chefer Fredrik Bergström och Mattias Frithiof utgår en ”gediget faktaunderlag som kan användas för att förutse kommuners framtida utveckling”, mest vara en statistisk övning som missar både landsbygdens komplexitet och de senaste årens trendbrott i befolkningsförflyttningar.
Det handlar alltså om ett dokument som förväntas ha betydelsefull påverkan av de beslut som kommer att tas för rikets olika regioner men som genomsyras av just de storstadscentriska bedömningskriterier och gamla sanningar som har orsakat svår skada i lands- och glesbygden sedan landsbygdens kris i förre århundraden. I följande ska jag belysa tre sätt på vilken WSP gör beslutsfattaren som rapporten riktar sig emot en otjänst:
Ingen plats ges till de faktorerna där landsbygden kan ha ett övertag i robusthet mot staden.
De faktorerna som WSP väljer att utvärdera är baserat på prestations- och tillväxtnormen som finns främst i Sveriges storstäder. En av de viktigaste anledningar till att man söker sig till landet är just att man vill komma ifrån ”ekorrhjulet” där andra värderingar är viktigare än prestation. Att utvärdera efter prestationskriterier riskerar att förväxla orsak och orsakssamband.
Rapporten visar enbart en ögonblicksbild på de givna faktorer. Den förändringen som faktiskt pågår diskuteras i stor sett inte. Därmed missar WSP helt de trendbrott som har skett under de senaste tio åren och som har stor påverkan på både stads- och landsbygdens framtidsscenarier.
Vad jämförs egentligen?
För dig som inte själv har läst igenom rapporten så kan titeln vara svårtolkat. Det handlar sig nämligen i samma väva inte om ett dokument som främst jämför de olika regioner i Sverige med varandra. Istället sätter författaren mycket vikt på att jämföra de olika så kallade kommungrupper.
Kommungruppsindelningen publiceras av Sveriges Kommuner och Regioner för att ”underlätta jämförelser och analyser i olika statistiska sammanhang”. För att kunna klumpa ihop kommunerna runtom i landet på detta sätt används en indelning genom storlek på tätorten, närheten till större tätort och pendlingsmönster. Kommunerna delas in i tre olika kategorier från ”Storstäder” med minst 200 000 invånare till ”Landsbygdskommuner” som sedan i sin tur skiljs åt genom andelen utpendlare. I indelningen ingår även en specialfall för ”Landsbygdskommuner med besöksnäring”.
Det är alltså kommungrupperna som främst ställs mot varandra i ”Regionernas Kamps” analyser. Men vad säger den egentligen och lyckas dokumentet vara det beslutsunderlaget som påstås?
Redan på sida åtta tydliggöras rapportens foga förvånande slutsatser om hur det ser ut med landsbygdens och stadens robusthet:
Städerna som tillväxtmotor och naturlig mötesplats för kultur, handel och kunskapsutbyte medför än idag fördelar över landsbygden.
Regionernas Kamp, sida 8
och
Det råder stora skillnader mellan stad och land där landsbygdskommunerna i genomsnitt visar på en lägre robusthet än stadskommunerna.
Regionernas kamp, sida 8
Det noteras även av WSP att det ses ”en tendens till demografiska förändringar som följd av covid-19 och ökade möjligheter till distansarbete”. Trenden ses som svag trend dess varaktighet är oklart.
Landsbygdens egna robusthetsfaktorer i en föränderlig värld
Robusthet är ett svårdefinierat begrepp. I sin kärna menas kapaciteten att motstå och anpassa sig till en kris. I en värld där klimatförändringen blir allt mer påtagligt samtidigt som internationella spänningar eskalera i öppen krig som har långgående konsekvenser i en allt mer sammankopplat värld blir robusthet ett viktigt mål.
Att sätta en siffra på robusthet är dock ingen enkel uppgift. Såhär har WSP försökt att lösa den.
Variabler i ”Regionernas kamp”, färgläggning M. Pfaffl
Kommunerna får alltså en automatisk bonus bara på grund av deras befolkningsmängd. Visst är sant att en större befolkning gör att systemet i sig inte drabbas lika hård av en kris i ett enskild område. Denna trögheten går dock åt både hålen. Mindre orter är inte enbart agilare neråt, så som det ofta påstås, utan även uppåt. Ett små antal människor kan göra stör skillnad på lite tid vilken syns om och om i mindre orter runtom i Sverige.
Framgångssagan med Northvolt i Skellefteå kommun presenteras gärna som en självklart angelägenhet givet kommunens tillgång till billig el. Men helt så var det inte. Det var snarare kommunens egen hårt arbete på sin platsattraktivitet och med mottagandet av nyetableringar som gjorde att batteriföretaget fick ögonen öppen för kommunen. Det var alltså i samma väva ett ganska små grupp människor som har gjort en stor impact.
Och i en värld som ständig förändras krävs det inte bara trög stabilitet utan även den agila anpassbarheten som med fördel finns i mindre orter.
Prestationsnormen som ser tillväxt, lönenivå och prestation i utbildning som automatiska tecken på framgång och robusthet ger huvuddelen av utvärderingens 150 poäng. Många av de variabler som används av WSP är dessutom mycket nära besläktat. Det är ingen överraskning att WSP kommer till slutsatsen att de kommuner som får högsta betyg ofta får det över en råd olika faktorer.
Landsbygden har även en råd andra fördelar i en kris. Eller snarare har städerna nackdelar. I de tät bebyggda städer med sina förseglade ytor får klimatförändringar stora konsekvenser redan idag. Det förekommer till exempel lokala översvämningar när dagvattenhanteringen inte hinner med den ökade nederbörden, eller så kallade urban heat islands där omgivningstemperaturen i staden är betydligt högre än i mindre tät bebyggda områden. Det är problem som helt enkelt inte existera i landsbygden. Samt att hushållen på landet ha en tendens att i högre mån vara självförsörjande på t.ex. mat eller vatten eller har möjlighet till att uppvärma huset med ved ifall av en elavbrott som snabbt kan göra storstadslägenheter obeboeliga under vintermånaderna.
Det med är kännetecken av robusthet mot kris. För en rättvis jämförelse behövs även de nämnas.
Prestationsnormen är en storstadsnorm
Förutom att det kan ifrågasättas huruvida prestation faktiskt är ett tecken för robusthet finns det en till faktor här: Stadens och landets olika värderingar.
Det är oftast just längtan att ”hoppa av ekorrhjulet” som ligger bakom beslutet att stanna, återvända eller flytta ifrån storstäderna med sin prestationskrav. Då är det inte hellre en överraskning att prestationstänket inte är lika hög i landsbygdskommunerna än det är i staden. Att alltså lönerna och löneutvecklingen är mindre samt att meritvärdet inte är lika hög.
Just vad gäller påståendet att utbildningsnivån i landsbygdskommunerna inte är lika hög är svaret dock inte lika entydigt som WSP förmår.
Särskild påtagligt blir detta i skillnader vad gäller utbildningsnivå och studieresultat som har observerats under lång tid […]
WSP har valt att använda sig av andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning som måttstock. Med tanke på att denna slags utbildningen inte erbjuds i flera av landsbygdskommunerna har jag i stället kollat på andelen av befolkningen som har genomgått en gymnasial utbildning. Mina data kommer, likasom WSPs från SCB.
andel gymnasieutbildade i region Norrbotten och region Stockholm (data från SCB)
På andel gymnasieutbildade relativ till befolkningsmängden följer grafen inte den bilden som målas upp av ett outbildad glesbygd. Tvärtom är det de mindre tätt befolkade jämförelseregionerna Norrbotten och Västerbotten som inte bara har en högre andel gymnasieutbildade, utan som har även lyckats hålla sig på en stabil nivå medan andelen gymnasieutbildade i befolkningen har konstant fallit i Stockholm sedan åtminstone 2008.
Missade trendbrott
I inledningen påstås att trenden med att lämna storstäderna är nytt och dess varaktighet tveksam. Det är bara ett exempel för hur de senaste årens utveckling, som på många sätt är olika den utvecklingen som kännetecknat landsbygden under 1900-talets andra häften, verkar har gått under radarn.
Tyvärr har WSP valt att fokusera sin analys på en ögonblicksbild istället för att analysera även förändringarna över tid som visar vart både städerna och landsbygden är på vägen. Det skulle tillföra mycket viktigt information för att uppfylla rapportens mission i att vara ett beslutsunderlag för framtiden.
I följande två exempel:
1.) Befolkningsförändringen i Stockholm 2002-2021
Befolkningsökningen i Stockholm har i åtminstone två decennier burits enbart av utrikes invandringen. Det kan inte längre vara talas om en urbanisering när flera av de som bor i Sverige sedan innan väljer att lämna Stockholms län än som väljer att flytta dit – år efter år.
Det var inte hellre pandemin som satt fart på trenden. Redan sedan 2012 syns det en tydligt trend till ökat utflyttning medan inrikes inflyttningen under samma period är relativt stabil.
Någonting händer med svenska flyttmönstren som inte längre går från landet till storstaden. Det är synd att inte WSP med sin stor tillgång till expertis och data har tagit tillfället till vara för att identifiera och analysera trenden som kan blir avgörande för landets framtid.
Befolkningsutveckling i Stockholm (exklusive invandring från utlandet) 2002-2021 (Data från SCB)
2. Medelåldern på landet stiger mindre än i Staden
Den högre medelåldern har länge varit ett problem för landsbygdskommuner där det medför en brist på arbetskraft och kompetens samt en större tryck på skattemedel när flera behöver vård och äldreomsorg.
Även här finns det dock en spännande utveckling:
Medelåldern stiger i hela riket. Det är dels ett resultat av den demografiska förändringen i samhället, och dels av den längre medellivslängden. Det som är intressant är hur snabbt medelåldern stiger på olika platser i Sverige, alltså åt vilken hål utvecklingen går. Blir det allt flera gamla i norr medan medelåldern stiger sakta men säker i Stockholm?
Sett på SCBs hela nitton år av data som finns tillgänglig till allmänheten via sin statistisk databas är det just den bilden som ges: Medelåldern har ökat nästan tre år i Norrbottens län, medan den i samma enbart ökat strax under ett år i Stockholm.
Men under de senaste år har det hänt någonting. Både sett på de sista tio och även mer påtagligt de sista fem år har medelåldern faktiskt ökat lika mycket eller till och med mindre i Norrlandsregionerna än i Stockholm.
Förändring i medelålder i Stockholms län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län (data från SCB)
Det betyder alltså att det framöver kommer att bli allt jämnare i andel äldre mellan Stockholm och Norrlandslänen. En trendbrott här med alltså.
Sammanfattning
WSP:s rapport ”Regionernas Kamp 2022” är tyvärr mest en statistisk övning som missar de komplexa utvecklingar som pågår i det Svenska samhället och istället lägger för mycket vikt på gamla sanningar.
I en mindre stabil värld är städernas tröghet inte nödvändigtvis en fördel. Landsbygden har på många sätt goda förutsättningar till att anpassa sig till en föränderlig värld. Detta stora potential riskeras dock begränsas av politiska beslut som grundas på ett gammal tankesätt där stora befolkningssammanklumpningar premieras per automatik och den fortsatta existensen av 1900-talets utvecklingstrends aldrig ifrågasätts.
Det har nog inte gått förbi någon att världen har förändrats kraftigt den senaste tio år. Det är hög dags att lyfta blicken och se att detta gäller även lands- och glesbygden.
Avlägsenhet är mycket relativ. Även om vi till vardags oftast använder termen ”glesbygd” är det egentligen avlägsenhet (remoteness) som används i forskning inom samhällsgeografin.
För de flesta går tanken direkt till en glesbygd långt norr i Lappland eller Norrbotten när man talar om avlägsna byar. Det är nog bara att räkna ut hur länge det tar till nästa större stad så kan man snabbt sätta en siffra på avlägsenhet, eller hur?
Men vem är egentligen mer avlägsen då? Stockholmaren kan stå i bilköer i nästan två timmar under rusningstrafiken för att komma till jobbet eller ens till mataffären. Landsbygdsbon däremot klarar sig till en mellanstor stad inom 45 minut. Och vadå med Sälenbon som har möjlighet till att ta flyget till Göteborg och är framme i lite över en timme?
Ifall avlägsenhet definieras via restider är första-dag-med-snöens Stockholm Sveriges mest avlägsna ort.
Avlägsenhet är relativ och beror mycket på färdmedel.
Avlägsenhet bortom avstånd
Och avlägsenhet är inte hellre bara geografi och restider. Begreppet har även en kulturell dimension. Skillnader i t.ex. värderingar och ömsesidiga fördomar kan göra att folk från en ort tycker inte om att vistats i en annan. Då blir det den kulturella tröskeln som skåper någonting som särskiljer; kulturella skillnader skåpar avlägsenhet.
Överraskande nog är det dock inte nödvändigtvis lantisar och storstadsbor som känner minst for varandra. Ofta är det just de mindre centralorter, de som rent geografisk ligger närmast en glesbygd, som drabbas. Centralorterna som Arvidsjaur hoppas helt enkelt över och glesbygdsbor väljer istället att åka till Umeå, Skellefteå eller hela vägen till Stockholm för att gå till specialistläkaren eller shoppa kläder.
Detta fenomenet är inte unikt till Sverige hellre, det har observerats i avlägsna orter världen runt.
avlägsenhets olika aspekter (ur Pfaffl 2019)
Det kan även vara de ekonomiska möjligheter som skåpar avlägsenhet. Har man inte råd med de höga priser av services inne i stan så har man inte hellre tillgång till de. I Amerika har begreppet ”food desert”, alltså matöken, präglats till de urbana samhällen där det inte längre finns tillgång till mataffär. Det är alltså centrala orter i tät bebyggda urbana miljöer som blir avlägsna från services som finns kvar i de flesta ”avlägsna” mindre orter i Sverige.
Avlägsna orter kan finnas överallt
Avlägsna orter kan alltså finnas överallt. Det gäller både de problematiska aspekter – tillgång till services – och de gynnsamma jag jobbar med. Fenomenen som genom avlägsenhet skåpar innovation kan finnas var som helst. Visst finns det ofta i den klassiska glesbygdsmiljön där eldsjälar och entreprenörer löser de utmaningar som både den geografiska och politiska avskildheten medför, men den kan även finnas i Stockholmsförorten där medlemmar av en tätt kopplat ekoby testar nya vägar.
Läs vidare:
Ardener, E. (2012) ‘“Remote areas”. Some theoretical considerations’, Journal of Ethnographic Theory, 2(1), pp. 519–533.
Huskey, L. (2006) ‘Limits to growth: remote regions, remote institutions’, The Annals of Regional Science, 40(1), pp. 147–155. doi: 10.1007/s00168-005-0043-5.
Pfaffl, M. (2019) Remote Villages as Heterotopias and Places of Utopics. Analogue Case Studies in Sweden and Israel in preparation for future Mars settlement. James Cook University.
Redan inom detta decennium kan nybyggare vara framme vid planeten Mars enligt amerikansk entreprenör Elon Musk. Forskning om svensk glesbygd visar vägen mot en hållbar bosättning. Forskaren Dr Magdalena Pfaffl är övertygat: det är mindre orter som är framtiden.
”Avlägsna byar”, förklarar forskare och entreprenör Dr Magdalena Pfaffl, ”har ett helt felaktigt rykte att vara utdöende och bakåtriktat.” Det är snarare tvärtom: När storstan missar alt mer av sin dragningskraft blir glesbygdens tillgångar allt aktuellare.
Det är inte enbart här på jorden glesbygden är en framtidsmodell. Magdalena har undersökt möjligheten att bygga mindre orter på planeten Mars. ”Det är mycket prat om Mars City”, skildrar henne, ”men det är inte staden som kommer att avgöra marsbosättningen – jag kan faktiskt undra ifall staden även behövs.” I stället tycker Magdalena att Mars kommer att bosättas genom många mindre bosättningar.
Glesbygdsbor är mycket innovativa. Det är mångfalden som möjliggör detta.
”Det kommer att finnas forskningsstationer och hembygdsgårdar och såklart gruvbrytningsbyar.” spår Magdalena. Just mångfalden är det som särskiljer glesbygden hon undersökt från andra bosättningsformar. Medan samhällen inom en region i landsbygden kan vara likadana präglas glesbygden av stora skillnader mellan samhällen. Det är deras historik som avgör: En by som grundades av militären är ofta även idag mer centraliserad än grannbygden som startades upp av nybyggare, en grupp som idag troligen skulle kallas för entreprenörer. ”Det är denna mångfald”, tycker Magdalena till, ”som gör glesbygden så fantastiskt” – och det är just mångfalden som vi kommer att se på Mars.
I hennes forskning har Varbergsbon hittat stor innovativ potential i de glesbygden hon undersökt. ”Det beror på ett fenomen som kallas för heterotopia” utvecklar Magdalena. När en ort är avskild från omgivningen – till exempel genom avstånd – är invånaren fria att utveckla ett samhälle efter deras åtrå. Och i denna process, som i forskningen kallas för utopics eller strävandet efter Utopia, uppstår det åtskilliga nya idéer och uppfinningar.
Att kunna skaffa eget och leva på egna villkor, det är därför folk flyttar till glesbygden och det är också därför folk kommer att söka sig till nybyggarområden bortifrån jorden.
Problemet är dock enligt Magdalena att man inte är vån med att starta nya småorter och att dessutom studier i förberedelse till Marsbosättningen har fokuserat på mycket små forskningsstationer eller alternativ på futuristiska designstudier till storstäder. Med tanke på att mänskligheten kan vara framme redan detta decennium är det bråttom att göra upp plan för marsiansk glesbygd. Och här är det mycket Sverige kan bidra med.
Men tror hon verkligen att amerikanskt raketbolag SpaceX kan hålla den täta tidsplanen? ”Ja, det gör jag faktiskt. Elon Musk må ha fel med ett uppskyttningsfönster eller två men det han sa han ska åstadkomma, det gör han vanligtvis också till slut. Och Starships utveckling har varit otrolig snabbt hittills.”
Min doktorsavhandling med titeln ”Remote villages as heterotopias and places of utopics: analogue case studies in Sweden and Israel in preparation for future Mars settlement.” finns nu offentligt tillgängligt och går att ladda ner från James Cook University’s Thesis Repository >> här <<<.
Nyss bekräftades en trend som hade först uppmärksammades på i hösten 2019: Att allt flera barnfamiljer flyttar ifrån Stockholmsregionen. Det var först under sista kvartalet 2019 byggkoncernen Veidekke rapporterade ett negativt flyttnetto, dvs. flera personer hade flyttat ifrån Stockholmsregionen än hade flyttat dit. Nu, i februari 2020, i samband med att nya siffror publicerades uppmärksammades en ny analys av statistikmyndigheten SCB. Analysen visar att trenden att utflyttningar ökar kraftigare än inflyttningar har hållit i sig i strax en decennium. Det är, med andra ord, en trend som har pågått under längre tid.
Det är framför allt högutbildade barnfamiljer som flyttar ifrån Stockholmsregionen medan yngre flyttar i motsatt riktning. Det bedöms att det är framför allt för höga bostadspriser som gör att barnfamiljer väljer att lämna Stockholms län. Men detta är för enkelt tänkt och ignorera de stora förändringar som har skedd i samhället.
Bild av dödsdömda glesbygden är felvisande
I storstäderna dominerar en bild av lands- och glesbygden som dödsdömd, där möjligheterna saknas och alla som kan flytta ifrån. Detta stöds av missvisande statistik som påpekar att de flesta unga lämnar byarna för att flytta till stan. Det som förbises i bedömningen är att migration behöver förstås inom livscykeln. I en tid där bildningsnivån ökar och allt flera söker sig till universitetet är det självförklarande att många unga flyttar nära de stora utbildningsinstitutioner. Utbildnings- och karriärmöjligheterna lockar till stan.
Offererar dock ursprungsbygden en bra livskvalitet så kan det vara så mycket som hälften av de unga som ha flyttat ifrån i 20-års ålder som väljer att komma tillbaka till landet när de själv har barn och en bra utbildning. Tar denna hälften med sig var sin partner så har samhället snart uppnått en rätt stabil befolkningsutveckling oavsett att ”alla unga” hade flyttat ifrån. Det står, kort sagt, inte så illa till om alla gles- och landsbygden som många i storstäderna tror.
Mycket mer än enbart bostadskostnader som lockar
Det är inte hellre bara bostadskostnader som lockar med att bo på landet. Utom en lugnare, tryggare livsstil så uppskattar glesbygdsbor ofta möjligheten att påverka sin egen livssituation samt samhället man bor in. I samma veva kan många av de problem med tillgång till varor och services som påverkar livskvalitén i glesbygd nu åtgärdas genom teknologi. Allt från kläder till mat och medicin kan beställas hem, samtidigt som enklare besök hos läkaren kan ombesörjas via mobiltelefonen istället för att behöver åka i flera mil. Det blir helt enkelt allt mer komfortabelt att bor långt ifrån, medan livet i stan drabbas fortfarande av de samma gamla problem som bostads- och förskolebrist, långt pendling, anonymitet och otrygghet. Klart att livet utanför stan blir då allt attraktivare.
Att förklara utflyttningstrenden ifrån stan enbart genom bostadsbristen är missvisande. När teknologi gör det enklare att bo var som helst tappar storstan sin konkurrenskraft. Trenden kan förväntas hålla i sig. Idag verkar det vara till stora delar de som enkelt kan hitta jobb på landsbygden som flyttar men det finns redan idag även de som är oberoende av fysiskt arbetsplats, eller som ser affärsmöjligheter i glesbygdens tillgång till resurser. Antal personer som skulle kunna lämna storstan kan alltså förväntas ökar med de förändringar i arbetslivet som redan idag syns. Det kan till och med leder till början på slutet av urbaniseringen som den finns idag.
