Heterotopia är ett koncept som ursprungligen beskrevs av fransk filosof Michel Foucault. Heterotopia, alltså ”andra platser”, betecknar platser som är fysiskt avskilda från det normala samhället och som därmed tillåter eller även kräver en annan sällskapsnorm.
Foucault koncentrerar mest på platser där borna vistas helt eller delvis ofrivilligt – till exempel fängelser, mentalsjukhus, men också militären eller avskilda internatskolor. Men han nämner även ”heterotopias of transition”, där alltså medborgare väljer att få en fristad för en begränsad tid under stora förändringar eller för att kunna krya på sig i avskildhet från den vanliga samhället.
Det är sen Kevin Hetherington i The Badlads of Modernity som identifierar heterotopiska platser inom samhället som källa för ny innovation inom social ordning. Möjligheten till alternativa samhällsnormer möjliggör fritt, kreativt tänkandet utanför de gällande normerna och främjar därmed innovation.
I de självpåtagna heterotopia, så som vissa glesbygder, finns det dessutom oftast en strävan mot att skaffa en utopia, alltså en bättre värld. Denna strävan kan beskrivas som utopics. Utopics är en otrolig innovativ process, speciellt när den kan utföras i en heterotopia där tänkandet kan flöda fritt och utbyte med likasinnade och mycket engagerade människor. Det spelar inte ens någon roll om utopia nås så småningom eller om den förblir ett avlägset mål – det är vägen dit som är så viktig.
Det finns gott om exempel på när glesbygdens innovativa tänkesätt förbättrar inte bara situationen för glesbygden själv, utan används även i storstäderna. Tänk till exempel på konceptet av cirkulär ekonomi, att alltså resurser och pengar helst ska vara kvar i närmiljön. Det har använts mycket tidigt av så kallade ”eko-byar” för att sen så småningom hitter in i förorterna och innerstadsmiljön.
Hetherington, K. (1997) The badlands of modernity. Heterotopia and Social Ordering. London: Routledge.
Foucault, M. and Miskowiec, J. (1986) ‘Of Other Spaces’, Diacritics, 16(1), pp. 22–27.